Läs del 1 här.
Efter att ha sovit en medvetslös sömn thanks to bläcksvart mörker, inga barn och en väldigt närvarande tystnad, så var det dags för skörd. En kopp cikoria-kaffe senare (för ni tror väl inte familjen Saurel dricker ”riktigt” kaffe?) blir vi upphämtade av en busskaravan med en MUNTER skara på ca 20 pers, bestående av backpackers från bland annat Italien, Litauen och England. Christine har gjort bovetecrêpes till oss med färska fikon, aprikoser och hemmagjord nutella som vi äter i baksätet på väg ut till vindodlingarna. Ungefär här känner jag väl att näääää nu. Nu har man det väl ändå FÖR bra? Arrestera mig någon.
Väl ute vid odlingarna blir vi omgående indelade i olika rader som vi ska skörda. Rad upp och rad ner går vi medans solen snabbt stiger bakom bergen. Det är en idyll jag faktiskt nästan inte kan sätta ord på. Insekter, dallrande solljus, någon som visslar, en annan som sjunger glatt på italienska och överallt hörs små knipps från sekatörerna. Men trots idyll och härlig stämning börjar det efter ca två timmar bli tungt. Riktig tungt. Haha vad roligt att man ser sig själv som en ung fräsch och fräsch person med god fysik. Den raden från jag stryka ur CV:t direkt, för heeeelvete vilket jobb. Att sitta i dem mest krokiga positionerna, flytta på tunga fulla hinkar och trampa omkring i lera i gassande sol i TIMMAR är faktiskt mer slitsamt än man kan gissa? Jag må ha haft en enorm respekt för vinmakare och människorna bakom hantverket innan, men jag fick liksom en helt ny take på allting här. Att gå upp innan soluppgången och slita ute på fältet en hel dag, fast på repeat i ca 20 dagar? Respekt mannen, respekt.
Efter en otrolig lunch beståendes av lökpaj, tomatpaj, glutenfritt bröd, hummus, ostar m.m. följt av en nap i skuggan under ett olivträd, så var man människa igen. Nu stod ett besök i vineriet på schemat. Vi inledde det hela med en kort promenad i familjens trädgård, där Christine visade hur man genom ett väldigt sällsynt slags filtreringssystem lyckas eliminera i princip allt socker ur vätskan som blir över i vinproduktionen, så man slipper släppa ut socker i naturen. Socker i naturen = obalans. När vi började gå mot själva vineriet anlände precis en fullastad lastbil med druvor från vinodlingarna. Varsamt skakas druvorna ned i en slags tank, som separerar druvor från stjälkarna. Druvorna i sin tur matas ut på rullband och där väntar mänsklig selektering. Kvicka fingrar som snabbt plockar bort skruffs/bös/dåliga druvor innan druvorna får godkänt att rulla vidare mot: vinifiering!
Vineriet i sig är uppdelat i tre våningar för att kunna dra nytta av gravitationen under processens gång. Inne i vineriet var det minst sagt fullt ös medvetslös och även här kontrollerar man flera gånger om dagen (!) pågående batcher där man mäter jäst, socker och alkohol. Montirius använder sig dessutom av en väldigt spännande metod för att minska det reduktiva i vinet (reduktivt = det som luktar prutt). Genom att föra ner ett långt rör ned i botten av vinet, i stadiet där druvskalen ligger och gosar med druvmusten, kan man med hjälp av lufttryck underifrån ”vädra bort” det reduktiva.
Efter att ha klättrat i och på vintankar och provat ofärdiga viner i olika stadier (ändå sjuk hur fort det går från att vara en söt druvmust till att det börjar smaka vin?) var det dags för sortimentprovning. Fyfan vad det är M A G I S K T att prova vin på plats på en vingård. Man blir liksom ett med vinet på ett helt annat sätt när man står på marken där vinet blivit till. Vi provade en drös med röda viner och just Monitrius röda är helt jävla fenomenala på ren svenska. Här lyser verkligen familjens filosofi, passion och kärlek rätt igenom vinet. Det är nakna, ärliga och enormt komplexa viner med väldigt stor personlighet. Många riktigt bra matviner men även några snyggingar att bara sitta och gagga över.
Av vinerna vi provade var mina absoluta favoriter:
Garrigues 2020 – En blend på grenache och mourverde vars karaktär påminner lite om den pinniga/bladiga doften när man bryter en kvist? Rabarber och röda vinbär på det och du är hemma.
Terre des Ainés 2016 – Också en blend på grenache och mourverde. Ett väldigt elegant och lätt vin med toner av torkade jordgubbar och viol, med en liten pepprighet i avslutet. Tar kulor för den här typen av vin som är mjuka, följsamma och flörtiga för att sen riva till lite i slutet. Mjau. Eller nått.
Le Clos 2019 och 2016 – Le Clos är väl lite av Montirius ”flaggskeppsvin”. Ett vin att ta till sig och ta med sig i livet många år framöver. Ett stort vin, men inte stort som i svulstigt och pråligt med raffiga toner av tobak, läder och kaffe, utan snarare stort som i att det är generöst. Det bjuder in dig och tar hand om dig. 2019 bjöd på mycket mörka bär i en mineralig och kryddig kostym, medans 2016 var mer färska bär som stått ute i solen, fikon och färska örter.
Och hörni! Ni kan faktiskt få ta del av den här upplevelsen. Ja det är helt sant. Kvalitetsviner lanserar nämligen snart (!) ’Montirius lådan’ och ’Gigondas lådan’ med nya årgångar i beställningssortimentet, och i februari kommer nya årgångar av både Le Clos och Garrigues i tillfälligt sortiment! Iiiiih pepp. Lovar dyrt och heligt att ni får veta mer när jag har info (förusatt att jag själv lagt vantarna på respektive låda och flaska hehe snälla jag).
Vi ses igen i del 3!